I sit and try to write the words, I
want your heart to hear.
Hoping to find some comfort, in the fact that your not here.
I look out into the open field, that you once occupied,
Knowing now that field is empty, because my love, you've died.
I do believe with all my heart, that your soul has gone to be,
With all the other angel dogs, that you were meant to see.
We will have to stay behind, until God calls us too,
So do not be afraid, that he's only called for you.
The water is still, in the pond that you played,
And your bed is so empty, where your pretty head laid.
Our bed is to empty, where you once laid between,
the two people who LOVED you and now only dream,
That one day our eyes will shut one last time,
and you will come greet us, angel of mine.
Until then, I'll keep trying to see through my tears,
with memories you left us, to reflect through the years.
We'll never forget one minute we spent,
of loving and laughing, of places we went.
And I dread the day that your
scent disappears,
for it's "proof" to me, that you were just here!
But one day will come, when we'll start to see through,
the pain of the moment, and remember just "you".
Now you go and play, and look down when you can,
remembering we love you, and this isn't the end.
"Bara en hund",
finns det människor
som säger.
Att säga "bara" om en varelse som
kommit mig så nära, om en svans
som slår i golvet av glädje över att
höra min röst, om en nos, som
förtroligt sticks i min hand, om två
ögon som rymmer världar av tillit
och tillgivenhet. "
Jag
känner mig ödmjuk över att ha fått älska Nova och stå henne så nära, och
ha blivit älskad tillbaka. Denna fantastiska hund som inte bara var
vacker utan också väldigt rolig. Hon hade små galna egenheter och jag
ska alltid vara tacksam över de år jag fick ha henne som min. Att
förlora henne i förtid känns väldigt grymt och orättvist.
Jag kommer alltid att älska och sakna henne.
Jag kan fortfarande minnas lyckan och glädjen när jag lastade in Luse i bilen och vi tillsammans åkte hem till min lilla 1:a i stan. Jag var hundägare! Min alldeles egna hund!
Luse representerar en så ljus och hoppfull tid i mitt liv, så fyllt av lycka och framtidstro. Jag kommer alltid att minnas Luse med värme och kärlek. Och sista tåren är nog inte fälld ännu.
Mer on Luses liv och levern kan du läsa här.
The silhouette stands
boldly
at the end of the
hallway
ears erect, eyes like
jewels
the tail, it softly
sways.
This wouldn't be the
first time
I've seen him stand
nearby
his image clear as
crystal
from the corner of my
eye.
His visits I don't share
with some
who think I've went over
and beyond
the grieving time they
deem I need,
they say I should move
on.
I sometimes pity people
who
have never felt just
cause
to share the bond
between two souls,
one with hands and one
with paws.
The silhouette reminds
me
what the others say is
wrong
for as long as breath
goes through me
there exists our mighty
bond.
When the Keeper calls me
home
and the Bridge gates
open wide
our bond will deepen ten
fold
as we walk through side
by side.
You see, I am the lucky
one
as I've been truly
blessed
for someday we'll walk
together
as eternal silhouettes
Lilla Sessi Boll, något fattas oss nu när du är borta. Tillsammans med dig har vi upplevt så mycket. Du blev min väg tillbaka till agilityn och husses första träningskompis. Vi har medaljerna kvar från USM i Piteå och vi ska aldrig glömma att vi fick uppleva det med dig. Den resan var fantastisk på många sätt.
Det känns skönt att veta att du får din sista vila nära oss, att vi äntligen kan få träffa dig ofta.
"In
life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.
Our family chain is broken,
and nothing seems the same.
But as God calls us one by one,
the chain will link again."
Nellie kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan. Hon var inte någon vanlig hund. Det säger väl alla om sin hund, men i Nellies fall var det sant. När andra hundar lekte så satt hon hellre ute i buskarna och luktade på blommorna. Om man hade både Peggy och Nellie lösa, så kunde Nellie helt plötsligt vara borta. Då hade hon tröttnat på promenaden och gått hem och satt sig utanför ytterdörren.
Nellie var resultatet av en inte vidare serös uppfödning, och vi förstod att inte allting stod rätt till. Hela livet var hon överviktig trots den bästa dietmaten, hade deformerade klor och en päls som skulle gjort de flesta uppfödare gröna av avund. Trots veterinärernas ihärdiga letande, så fann de inget fel på henne. Inte trodde vi att hon skulle få leva så länge som hon gjorde, men de åren var alldeles speciella.
